Rasism bekämpas bäst med kärlek, öppenhet och tolerans.

Jag är inte den som hymlar med att jag har haft en relativt skyddad, och segregerad, uppväxt. Mina första år i skolan fanns det bara två personer med en annan etnisk bakgrund än mig på hela lågstadiet. Den ena var född i Sverige, hans föräldrar hade flytt från östra Europa när Sovjet föll. Den andra var en tjej som flydde från Kurdistan till Sverige när vi gick i tvåan. Hon pratade inte ett ord svenska men blev snabbt en i klassen. Sättet som barn kan kommunicera på, oberoende av språk, är fascinerande.

Under mellanstadiet och högstadiet gick jag i det som vissa kallar svenska medelklasskolor. De flesta bodde i villa eller radhus och var kristna västeuropéer. Inte en enda person med en annan etnisk bakgrund gick i samma årskurs som mig. På den andra skolan i staden, där var situationen nästan omvänd. De två kommunerna som jag gick skolan i gjorde inget för att minska segregationen och budskapet de sände oss var glasklart: svenskar på ena sidan stan, i villor och i sin skola – invandrare på ena sidan stan, i miljonprojekt och i sin skola.

Inte helt oväntat var vardags- och smygrasismen stor i den lilla industristaden där jag gick högstadiet. Det allra hetaste var att bära plagg med svenska flaggan på och under rasterna spelades Ultimathule och än värre musik på iPods, som vid den tiden hade slagit igenom ordentligt. Eleverna gjorde högljudda uppror när rektorn förbjöd dem att sjunga nationalsången och ha med flaggan i skolan.

Det blev inte bättre när jag började gymnasiet på en fin, liten friskola där det fanns tre mörkhyade personer. Två hade flytt från kriget i Burundi och en var adopterad. Inte heller på universitetet såg det bättre ut. Bland de 280 som skrevs in på Civilekonomprogrammet och Företagsekonomi A samma termin som mig kan jag minnas en handfull personer med en annan etnisk bakgrund. De flesta såg jag aldrig igen, men en tjej, född och uppvuxen i Sverige, gick klart utbildningen.

Jag är alltså så nära bilden av vit medelklass man kan komma. Jag har växt upp i skyddade bostadsområden utan brottslighet och gått i skolor med nästan uteslutande etniska svenskar. Min mamma är utbildad sjuksköterska, morfar var rektor, farfar revisor och när jag växte upp arbetade min pappa på mellanchefsnivå i ett stort, svenskt företag. Jag har utbildat mig på universitetet och inlett en karriär för högutbildade. Om man dessutom lägger till att jag nästan i tio år har varit politisk aktiv inom Alliansen, som trots upprepade avståndstaganden jämförs med Sverigedemokraterna, retar det gallfeber på många.

Men en sak är säker: jag har aldrig sett ned på en person med en annan hudfärg eller etnicitet. I min värld är det helt oförståeligt att göra skillnad på människor baserat på vad de har för hudfärg, pratar för språk eller var de är födda. Mina föräldrar uppfostrade mig till att agera enligt den gyllene regeln, som finns i alla religioner, och behandla andra som jag själv vill bli behandlad samt att älska min nästa. För mig har det inneburit att inte döma någon utifrån något annat än deras beteende och ändå försöka mitt allra bästa för att bete mig bra mot dem som behandlar mig dåligt. Vänd andra kinden till, förklarade min mamma otaliga gånger.

Jag har kämpat, resonerat, skrikit och gråtit. När personer i min närhet har fällt ogenomtänkta kommentarer har de fått ordentliga näsbrännor och tidigare vänner som inte insett allas lika värde är sen länge utrensade ur bekantskapskretsen. Jag har besökt synagogor och moskéer, brutit bröd under det muslimska nyåret och haft vänner med andra religioner på besök under julhelgen.

Jag har under hela mitt liv kämpat för att se till att ingen bemöts annorlunda på grund av dennes hudfärg och etnicitet. Jag kan tänka mig få saker som är mer förkastligt än att döma en person efter något som inte går att påverka, som inte går att välja.

Jag har aldrig behandlat någon annorlunda på grund av hudfärg. Och jag kommer aldrig att göra det.

Så när jag nu, dagligen, på Twitter och i andra kanaler, får se personer som skriver inlägg som mycket lätt går att tolka som att de hatar vita. Som kämpar för att bli behandlade bättre genom att bete sig illa, genom att kränka människor och genom att diskriminera personer på grund av hudfärg, då vill jag bara gråta. För det känns som att det är den enda jag kan göra när jag och många med mig blir kallade för glåpord långt värre än vitt medelklasspatrask, hatade och kategoriserade för att någon annan, som råkar ha samma hudfärg som oss, har betett sig högst förkastligt.

Det är sant att det som jag och många andra ljusa personer i Sverige får höra inte är i närheten av vad många med en annan etnisk bakgrund får stå ut med varje dag. Men det gör det inte mindre fel att döma oss på grund av vår hudfärg. Att rättfärdiga en handling med att man själv blivit utsatt för värre är som att säga att det är okej att slå en oskyldig för att man själv har blivit misshandlad av främlingar vid ett tidigare tillfälle.

För mig är det en självklarhet att rasism inte bekämpas med hat. Inte med glåpord, hot, diskriminering och mer segregation.

Rasism bekämpas med kärlek, tolerans och öppenhet.

Jag förväntar mig inte att någon ska vara tyst och inte öppet visa sin ilska över den rasism som finns i Sverige och världen idag. Jag förväntar mig inte att någon inte ska känna sig orättvist behandlad och inte vilja kämpa för att göra det bättre. Jag förväntar mig inte att någon inte ska vilja gråta, skrika och med sina bara händer riva ned de mentala och strukturella murar som har byggts upp.

Men jag förväntar mig att alla ska bli bemötta och behandlade på samma sätt oavsett hudfärg.

Tänk på det, nästa gång du klagar över det vita medelklasspatrasket och patriarkatet. Tänk på det nästa gång du hatar en person på grund av dess hudfärg, nästa gång du dömer mig efter min hudfärg, helt utan att känna mig. Tänk på det nästa gång du behandlar mig eller någon annan på ett sätt som du själv inte vill bli behandlad på.

Jag kommer aldrig att döma dig efter din hudfärg eller etnicitet. Jag kommer att älska dig för att du är människa och behandla dig bra, även när du beter dig illa mot mig. Jag kommer att vara öppen till att förlåta dig och jag kommer att vara intresserad av att lära känna din värld. För vi är lika mycket värda, du och jag. Vi lever här tillsammans och har mycket att lära av varandra och än mer att uppskatta hos varandra.

Jag kräver bara en sak i utbyte. Och det är att du inte dömer mig efter min hudfärg.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s