Man behöver ha sina soldater

De senaste två veckorna har varit jobbiga. Inte lika jobbiga som dåliga veckor kunde vara innan medicinerna, men fortfarande jobbiga. Det är delvis därför det har varit så tyst här. Speciellt under mina dåliga perioder är mitt stödsystem viktigt för mig. De ser till att livet fungerar. Att lägenheten blir städat, att jag får i mig mat och att jag gör de sakerna som jag  verkligen behöver göra. Resten av tiden ser de till att jag känner mig älskad och låter mig sova och samla energi. Under sådana perioder hjälper musik mig väldigt mycket och en speciell låt, Din Soldat av Albin, går på repeat. Det är speciellt refrängen som tilltalar mig.

Jag har sett hur den där skiten alltid tär på dig. Jag kommer kriga för din skull och finnas där för dig. När du stupar nästa gång så vill jag bära dig. Låt mig vara din soldat.

Det är som att buskapet varenda person i mitt stödsystem bär på har blivit omvandlad till text, även om jag är ganska säker på att det inte är de orden de själva skulle ha använt. Men på något sätt så sammanfattar de textraderna väldigt väl vad jag känner att de närmast mig gör. De ser hur sjukdomen tär på mig, även om jag försöker fokusera på det positiva. De krigar för att jag ska må bra och finns där, även när jag agerar ut och behandlar dem på sätt som de inte förtjänar. De bär mig när jag inte orkar själv och de är mina soldater. De gör allt för mig, precis som jag gör allt för dem även om jag inte säger det tillräckligt ofta och de inte alls behöver mig på samma sätt som jag behöver dem.

För när livet är tufft behöver man ha sina soldater, oavsett om man har en sjukdom eller om man är en fullt frisk, ”normal” människa. Man behöver ha någon eller några som alltid finns där. Som inte har något emot att ligga vaken och hålla om en hela natten under ångestattacker och depressioner, som tar ledig från jobbet för att åka tiotals mil och plocka in disk i en diskmaskin och som alltid, alltid bara finns där.

Jag är oerhört lyckligt lottad som har en hel hög sådana personer. Människor som jag inte skulle klara mig utan och som jag är evigt tacksam att de finns där. De är mina soldater och de finns alltid där för mig, men något av det absolut viktigaste de gör är att säga ifrån. De säger ifrån när jag är manisk. När jag agerar ut. När de dåliga sidorna av sjukdomen får mig att bete mig väldigt fel. När jag faller tillbaka i anorektiska beteenden. När jag är så deprimerad att jag måste försöka våga se hoppet även om det känns som att världen kan få försvinna. De säger ifrån, för det viktigaste ens soldater kan göra är att hjälpa till med det inre kriget som pågår. Det viktigaste de kan göra är att se till att den positiva, livskraftiga och förnuftiga sidan vinner det inre kriget.

Alla har ett inre krig, oavsett om man är sjuk eller inte. Och om det är något den här sjukdomen lärt mig hittills så är det vikten av att omge sig med personer som krigar för dig men inte är rädda att säga emot när dina egna handlingar försvagar dig och får dig att röra dig från dina  mål och din önskade framtid. Alla behöver sådana personer. För personer som bara säger ja får dig inte att utvecklas.

Annonser

4 thoughts on “Man behöver ha sina soldater

  1. Den låten sjunger jag ofta för min sambo. Han är förmodligen bipolär och vårdas nu på sjukhus sedan 4 månader tillbaka, efter ett självmordsförsök. Bra att du belyser ämnet psykisk ohälsa! Kram från en anhörig

  2. Du skriver väldigt bra. Tack för en personlig och ärlig blogg, den här kommer jag att följa för att få peppning och insikt i min egna Bipolär diagnos! Kommer att tipsa mina nära och kära om att de kan läsa den också.

  3. Men det finns inget värre än när ”förståsigpåare” försöker säga vad man ska göra o inte göra. Som inte finns där egentligen, utan bara för inhopp för att påstå saker som inte är sanna..

    Tack vare dig har jag börjat sätt ord på mina tankar, just nu är det väldigt mörkt, kraschar av minsta lilla.
    Dom gånger man tar sig ut bland folk försöker vara ”normal” o försöker göra något roligt för att samla energi o lik förbannat kraschar o är som åkt på akut influensa minus själva influensan.

    Med vänlig hälsning
    Ingela

  4. Tack för att du är så ärlig och formulerar dig så bra. Känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Jag fick min diagnos i november och kämpar fortfarande i perioder men medicinen har hjälpt mig oerhört mycket. Jag märker på mig själv att jag är i behov att lyssna och läsa andras berättelser för att inte känna mig missförstådd vilket jag har gjort under många år (såklart). Därför är det så himla bra att det finns ett ställe där ”vi” alla kan samlas och dela tankar. Tack!!!
    Och lyssna på Sia-Little black sandals. Låten räddar mitt liv ibland känns det som 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s