Rädslan att inte kunna få ett jobb

Innan jag bestämde mig för att vara helt öppen med min sjukdom tänkte jag över ett par saker, eller rädslor, ordentligt. En av de största farhågorna jag hade, och till stor del har, är att på grund av min öppenhet med sjukdomen inte kunna få ett jobb.

Jag har alltid varit en karriärstjej. Från att jag pluggade hårt för att få höga betyg i högstadiet till att jag tog examen från universitetet sommaren som jag fyllde 21 och gav mig ut i livet som kommunikatör i Stockholm. Jag älskar helt enkelt att jobba. Gärna i stora projekt där man får jonglera flera bollar på en gång och som bjuder på kommunikativa utmaningar. Jag älskar att gräva ned mig i strategier för varumärken och organisationsutveckling. Jag älskar både planeringen, genomförandet och uppföljningen. Att få klura på hur man sätter mätbara mål – speciellt kommunikation är svårt att mäta på ett bra sätt. Och att jag älskar det jag gör bidrar såklart till att jag utvecklas och når nya mål. Jag har  haft spännande jobb och förtroendeuppdrag och jag har älskat nästan varenda sekund. Visst finns det tråkiga dagar på jobbet, men det hör till. Huvudsaken är att de flesta dagarna är roliga och att man tycker om det man gör.

Men trots att jag klarat av att jobba, och har levererat goda resultat, så finns rädslan där: tänk om jag inte kan få ett jobb?

När jag fått mina tidigare jobb har sjukdomen inte funnits med i bilden. Idag räcker det med att börja skriva in ”Therése Molander” på google så får man upp sökförslaget ”Therése Molander psykiskt sjuk”. Och arbetsgivare googlar, jag har suttit på den sidan bordet tillräckligt många gånger och har tillräckligt många vänner som arbetar med rekrytering för att vara säker på det. Det är en självklarhet att googla potentiella medarbetare idag, på samma sätt som man googlar det företag eller den organisation man söker jobb på. Och efter att man fått upp den där träffen och hittar bloggen eller mediaklippen, då är inte sökningen på bipolär sjukdom särskilt långt bort, och det är inte positiv läsning man får upp.

Bilden blir snabbt att bipolära personer är svårberäkneliga och sjukskrivna i långa perioder, och man kan inte veta när de inträffar. På samma sätt som det är svårt att veta när medarbetaren kommer vara manisk. Och arbetsgivare vill kunna veta att deras medarbetare kommer till jobbet, levererar på en jämn nivå och är tillförlitliga. Vågar man då anställa en psykiskt sjuk person som i perioder kommer vara svårt deprimerad? Speciellt i min bransch är det viktigt att vara på plats, kunna leverera och finnas tillgänglig för uppdragsgivare.

Man får googla länge och läsa mycket innan man förstår att bipolära personer som äter medicin är mer stabila, fungerar normalt i arbetslivet och ofta för med sig positiva saker. Så som kreativitet, mycket energi, problemlösarfokus och en förmåga att tänka utanför boxen.

Just nu känns det som att rädslan alltid kommer att finnas där: rädslan att inte kunna få ett jobb för att potentiella arbetsgivare enbart läser första träffen på google eller inte vågar ta en risk. Men hoppet finns ändå där; att någon kommer att våga ta risken, att någon kommer våga se de positiva bitarna med att anställa en person med bipolär sjukdom och att någon kommer att förstå att det inte behöver vara mer komplicerat eller riskabelt att anställa en person med diabetes eller någon annan sjukdom.

Annonser

One thought on “Rädslan att inte kunna få ett jobb

  1. Jag förstår din rädsla men vill bara säga att jag aldrig haft problem vad gäller jobb. Där jag är nu ser de mina erfarenheter som positiva, en extra styrka! Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s